Att man ena stunden kan känna sig så lycklig. Hjärtat bultar, magen pirrar, händerna skakar och man vill bara hoppa upp och ner till hög musik. Man undrar varför man egentligen känner sig så lycklig, det finns inte riktigt någon anledning. Det går några minuter, och man kommer på. Det är inte lycka, det är ilska. Ilska över att du blev lämnad. Ilska över att han var blind för att se det ni hade. Ilska över att han gjorde dig blind för att se vad ni inte hade. Ilska över att han var så bra för dig. Ilska över att han var så jävla dålig för dig. Ilska över att du lät honom göra dig glad och framförallt ilska över att han gjorde dig så in i helvette ledsen.
Du vill inte minnas de gångerna ni gick på stan hand i hand och han visade att du var hans. För du vet inte riktigt, om han någonsin var din. Man vill ju så gärna tro att ni hade något speciellt. Förmodligen så har han delat det som du trodde var speciellt med så många andra.
Du hatar dig själv för att du inte bara kan gå vidare, träffa någon ny. Du ser bara honom. Den där jävla killen som har framkallat så mycket lycka, men ännu mer ilska. Ilska då hjärtat bultar och händerna skakar. Då du vill slå sönder något, honom. Du vill slänga så mycket hat på honom, han förtjänar ju det. Men när han väl tar kontakt så blir du så svag, överlycklig. Därefter kommer ilskan igen, varför hörde han inte av sig tidigare? ILSKA. Vi hatar killar. Vi älskar killar.