Om jag kunde, så skulle jag springa. Jag skulle springa så långt så att jag inte längre visste vad smärta var. Springa ända tills jag har glömt bort. Glömt bort hur livet en gång var, hur smärtan brukade komma smygade på kvällarna. Byta ut allt, starta om på nytt. Glömma allt som har hänt. Glömma alla gånger jag mist någon som jag tyckt så mycket om och glömma alla svek. Glömma alla underbara stunder och glömma alla vackra ord. Starta om från början och se rakt igenom alla människor. Veta vilka som ville mig gott och tvärtemot. En värld utan oroan, för att inte ha människan man älskar kvar. Där man inte fick somna själv och inte heller vakna upp ensam. För visst är just det något utav det bästa som finns? Att somna i någons famn, men inte vem som helst. Just hans famn. Hans stora björnfamn som du trivs så mycket i. Där hans doft aldrig försvinner. Visst tycker vi att det är konstigt när han rycker till ibland precis när han är påväg att somna. Men ändå så älskar vi det. Ett tecken på att det är någon brevid dig. En trygghet som berättar att du kommer vakna upp brevid någon. Honom. Dig. Du. Älskling. Lämna mig inte. Låt mig inte ligga sömnlös ännu en natt till utan dig. Låt mig inte frysa då solen går upp. 

Mest av allt vill jag springa till oss. Springa tillbaka. Vända om. Känna din närhet igen. För där fanns ingen smärta. I din och min värld. Våran fina värld. Kommer du ihåg?