Igår så var jag och åt middag hos min mammas pojkväns moster som bor exakt vid Zinkensdams IP, och min mamma bodde vid Hornstull när hon var yngre, hela sitt liv faktiskt.

Så vi bestämde oss för att gå ditt och kolla runt lite. Det var så skönt att få höra några historier, korta som långa, roliga som ledsna. Exakt utanför där hon bodde så fanns det och den finns fortfarande kvar, Drakenbergsparken.

När vi gick bakom det där hög huset som jag kom ihåg sen jag var liten så var det som att någonting ville hoppa ut ur min kropp när jag såg parken. Alla minnen, alla glada, alla ledsna, bara de bästa kunde komma ut.

Jag bestämde mig för att släppa ut det, och gissa vad? Jag var som en 7-åring igen. Jag sprang runt och hoppade och skrattade och kastade min lillebror i marken ( i sanden då ), sånt som jag gjorde när jag var mindre.

När jag såg världen i ett helt annat perspektiv. Då fanns allt som jag tyckte om, och nu när man växer upp så förandras min syn på nästan allting. Men inte min syn på hur jag lekte som liten.

Jag satt mig på en gunga och trodde att jag var sju år igen, jag svingade och svingade och bara njöt av att vara där, jag kollade mot min mamma och jag såg i hennes ögon att hon hade gjort detsamma när hon var ung, jag kunde verkligen se mig själv genom henne.

Även fast jag var dö trött så sprang jag, och sprang lite till. Sen lite till, tills jag insåg att jag snart skulle ramla och slå mig. Men vänta nu, det insåg jag inte när jag var liten. Då sprang jag tills jag ramlade men igår så insåg jag att jag skulle ramla, fan tänkte jag.

Hur kan det komma sig att jag tänker så nu? Jo jag mognar ju till, men det är inget jag egentligen vill göra.

Visst vill jag bli stor och så, men jag vill fortfarande ha det där lilla barnsliga i mig, och det vet jag att jag alltid kommer ha kvar i mig. Alla är barn i själen, och någon gång kommer det ut. Men jag kommer ha kvar det hela mitt liv.