Livet är inte lätt. Det kommer heller aldrig vara det. Man vinner och man förlorar. Vinner kärlek och förlorar folk som står en nära. Att mista personer som finns i sitt liv är förmodligen det värsta som finns. Man vill inte riktigt tro det och man hoppas att allt bara är en mardröm. Jag har inte vaknat än. Efter fyra jävla år så har jag inte vaknat. Mardrömmen har blivit en del av mig, och många andra.
Om en vecka så har det gtt fyra år sedan du försvann Denise. Eller försvann är fel ord, för du finns fortfarande kvar. Du lever inom oss alla. Men fyra år sedan du spred ut dina vingar och flög upp mot himmelen. Jag minns allt så väl. Känslan, sorgen, chocken. För allt finns kvar, och det kommer heller aldrig någonsin försvinna. Du kommer aldrig försvinna ifrån mitt hjärta.
Jag skriver detta med händer som skakar, syn som är suddig på grund av tårar och med en tyngd i hela kroppen. Tyngden beror förmodligen på skrik som jag håller inne och tårar som inte har fått komma ut. Tomheten som finns i mitt hjärta väger mest. På ett ologiskt sätt.

Det finns en enda sak som skulle kunna få sorgen och smärtan att försvinna. Det är att jag ska få vakna. Insé att allt bara var en otroligt lång mardröm. Få se dig igen. Krama dig, och aldrig släppa taget.
Jag älskar dig Denise Borg. Vila i frid.

/Kim