Minns du hur du vaknade brevid mig den där regniga sommarmorgonen? Det första du gjorde var att lägga dig lite närmre mig och låta din arm vila över min kropp. Jag rös till av din beröring. Ändå så ville jag att du skulle sova lite till så att jag kunde kolla på dig i smyg. Jag behövde några extra minuter för att kunna spara dig långt bak i mitt huvud, lägga dig i ett säkert förvar där jag fortfarande kunde se dig när du var borta. Där jag fortfarande kunde höra dina andetag när du inte längre låg brevid. Där jag fortfarande kunde känna dig. Känna din arm vilandes på min kropp, som om du aldrig ville släppa mig.
Vi var så fina. Det vi byggde upp skulle bli ännu finare. Så speciellt. Vi skulle vara varandras. Du min, och jag din.
Men någon av oss rev det. Tog sönder det. Krossade det fina. Innan det hann bli färdigt. Allt är ju trots allt som skörast när det fortfarande inte är färdigt, man måste vara försiktig. Det var vi inte. Vi kunde inte. Vi var för bra för varandra. Jag visste att det var våran sista morgon tillsammans, den där regniga sommarmorgonen. Varför kunde du inte sova lite till? Då hade jag fortfarande kunnat känna dig.

/Kim