Jag vill inte längre veta. Veta hur du tycker och känner. Jag skulle inte klara av att höra, rädslan står mig alldeles för nära. Den har blivit som en nära vän. Lämnar mig aldrig.
Tidigare ville jag veta allt, om du inte sa det så försökte jag lista ut saker på egen hand. Oftast hade jag rätt. Men nu vill jag inte längre tänka, jag är hellre ovetande. Du har ingen rätt till att längre springa runt i mina tankar. Jag förstår inte riktigt hur jag ens kunde låta dig komma in. Jag vet att sanningen om vad du tänker kommer få mig att sjunka, sjunka så jävla djupt. För hoppet har försvunnit om oss.
Men jag är så rädd, så rädd för att du ska berätta fel saker. Saker som jag verkligen inte skulle klara av att höra.
Trots allt detta så vill jag så gärna lyssna. Tänk om jag har fel. Tänk om alla dina tankar är bra tankar. Saker som skulle få mig lycklig. Då skulle jag kanske inte behöva ligga här i min säng. Ovetandes och ensam. Det är precis vad jag är. Jag vill veta allt, men ändå inget. Jag vill ha världen i mina händer, men jag vill lägga min värld i dina. Om du kan ta hand om den. Kan du det? Svara inte, jag vet redan.
Hejdå Romeo.