Så viskar han i mitt öra - Du är lika vacker idag som du alltid är. Sedan släpper han taget om mig. Jag tar tag i han igen och viskar tillbaka - är det så du säger till alla?. Han tittar på mig. Först säger han ingenting. Sedan viskar han tillbaka - om du vet hur jag är, varför står du då kvar?

Det var då jag borde förstått. Fast jag förstod. Kärlek har en förmåga att göra en döv och blind och stum. Men jag ville vara the one, ingen pusselbit i vad andra också tyckte. Så jag stannade kvar. Men till vilket syfte då? Så egentligen förlorade vad jag än gjorde, skulle jag stanna skulle han krossa mig, medvetet eller inte. Han indikerade det till och med själv. Skulle jag gå skulle det krossa mig, bara i sig. Men då var det i varje fall inte han som krossade mig. Så jag gick. Bara sådär, en dag. Jag hade inget egentligt val.