Det var som att jag försvann. Jag försvann långt bort åt helvete. Fast helvetet var egentligen himlen. En så vacker blå himmel, molnfri. Jag skulle satsa den här gången, jag skulle våga. Våga lägga mitt hjärta i någon annans händer. Dina händer var ju så fina, dom verkade så stabila. Perfekta händer för att lägga ett hjärta i. Det kändes så bra, när du stod där och höll i mitt hjärta. Det dunkade fortfarande, men i en aldeles galen rytm. Jag gav mitt hjärta till dig i hopp om att du skulle ta hand om det, för visst hade jag hittat rätt den här gången? Dina händer blev dock allt fulare.

Du tog egentligen aldrig sönder mitt hjärta, du la det bara ifrån dig, lite fint och diskret. Du la det ifrån dig så att du ibland kunde ta upp det igen och bara känna lite på det, få det att leva. Men sedan la du bort det igen, fick det att sluta slå, tog bort värmen. Gång på gång upprepade du detta moment. Du gav mitt hjärta en plågsam och långsam död. Men visst var det underbart när du väl tog upp mitt hjärta igen. Varje gång hoppades jag på att du denna gång skulle behålla det, förevigt, men det gjorde du inte. Jag hoppas dock fortfarande på att dina händer ska läka. Att de ska lära sig hur man håller i ett hjärta, hur man formar sina händer.

Jag är för tillfället för svag för att ta tillbaka saker jag en gång har gett bort. Så du får behålla mitt hjärta, ett tag till. Snälla, ta hand om det. Dina händer var ju så perfekta. 




            Säger detta ännu en gång. Texterna jag skriver, handlar inte om någon. /Kim