För exakt en vecka sen så satt jag med min klass i Engelbrektsskolan och lyssnade på min lärare som jag gjort sedan jag började där i sjuan, det var tre år med en klass som jag hatat så mycket att jag ville göra någonting jag aldrig skulle göra förut. Men nu i slutändan så inser jag att jag gjorde rätt som inte gjorde det, för det var iallafall Kärlek i klassen. Även fast inte alla visade det så fanns det där, utan tvekan.

Men det sätter verkligen sina spår efter att ha hatat och älskat en klass så länge.

Nu går jag ofta runt och säger saker som " OH YEE" och "Jajamensan, faaaaaan vad rätt! ", sist men inte minst " HELT rätt".

Såna saker sätter sina spår, efter ha gått runt i tre år och tänkt på att jag aldrig skulle bli så, slutade med att jag blev sån. Människor förändras, men våran klass som var av 25 själar förändrade en hel historia, en hel skola mina damer och herrar.

Trodde aldrig att jag skulle säga det här, men FAN vad jag längtar tillbaka till min klass, till tryggheten.